FKGSKR
Skrivandet som konstnärligt verktyg, 7,5 högskolepoäng
Högskolan för Design och Konsthantverk, Göteborgs Universitet

"Kursens mål är att stärka studentens egen skrivförmåga och ge möjligheter att formulera sig utifrån sina egna personliga förutsättningar.
Kursen visar genom olika övningar och exempel på hur skrivandet som konstnärligt redskap kan utveckla den egna praktiken och skapa en bro mellan teori och praktik.
Kursen tar upp essäistikens roll som plats för experiment och personliga utforskningar. Genom en kombination av föreläsningar, närläsningar av nyckeltexter, gruppdiskussioner och konkreta skrivuppgifter tränas studenten i skrivandet och essätekniken som ett redskap i den egna konstnärliga praktiken."


Essä 1: Promenaden

Bryter ihop på svarta ryamattan. Min mamma i telefonen och mitt silverörhänge slår mot mikrofonen. Snoret rinner uppåt mot ögonen, pannan i mattan. På knä i barnets position med knutna nävar inför min egen mänsklighet, inför mina brister och rädslor. Inför mina gener, minnen och trösklar att manas över med en panik över att inte veta men heller aldrig sluta leta efter riktning. Ständigt vilsen. Retroaktivt romantiserande. Nu en svärta om dagen, mina händer tycks bakbundna och oförmögna att producera. Jag försöker lita på något slags inbyggt alarm och illamåendens varnande klockor. Det är sömnbristens spår i det annars vardagligt artiga. Det är frånvaron av initiativ och driv.

Jag går ut.

Sommarens sista veckor har mött mig med mildhet. Festivaler, karnevaler, parader. Överstökat, undanstädat. Semesterdagar förbrukade, skolornas upprop och någonstans mitt i allt finns jag, nu sysslolös för första gången. Titellös. Och dagarna går en efter en, som de alltid gör medan solbrännor bleknar, nagellack flagnar och hårtoppar klyvs.

När benen inte orkar mer och när den råa vinden vinner tar jag spårvagnen de resterande hållplatserna. Jag skyler mina anteckningar från medresenärer. Måste stå ut med hur de frestar på sina trumhinnor med volymen på max. Jag tar ofrivilligt del av deras privata diskodistraktion.

Vi färdas genom staden som har andats ut ännu en gång. Vi passerar berg med ansikten mitt emot de höga husen på rad. De som är strategiskt placerade efter väderstrecken där hyresrätterna sägs ha en charmig planlösning och en väntetid på elva år. Husens många vinklar skapar hårda skuggor över fasaderna som är jämnt putsade med snälla pastellfärger.

Här kryllar det av gamla människor i beige och kittfärgad polyester. Böjda ryggar, foträta skor och små hundar i långa koppel. Deras rörelser är långsamma och nogsamt planerade. Minsta felberäkning och så plötsligt får man vänta på en ny höftled. Det är jag som har bråttom, det är jag som är stressig, trots att jag inte vill någonting. Längtar inte efter något eller någon. Vill inte vakna om morgonen, kan inte somna på kvällen. Lider av motstridigheternas yrsel.

På kafé.

I en bucklig anteckningsbok blir mina bokstäver fula. Fikonmarmeladen kletar, självtvivlet förgrenar sig och sprider sin skepsis. Andras ljud som studsar mellan stengolv och marmorväggar, här flyr jag tomheten med te som besknat i botten av en kanna.

När ska jag sluta tycka att livet är slöseri med tid?


Essä 2: inkubation

En återkommande händelse, där inga tankar finns. Knappt orden. Kroppen är spänd, allt är bekant och ändå lika främmande. Det här stället sammanfaller för andra gången på ett år med en uppgift att skriva. Det här stället är aldrig upplevt utan ansträngning. Jag noterar saker som är konkreta, saker vars tillstånd jag inte behöver ifrågasätta. Ljuset hänger lågt, som varje höst. Där är himlens bleka nyans och här är dofterna av sjukvård. Det är rent, men ändå känns allt lite solkigt. Hissar i målad metall. Huvudleden utanför. Slitstarka möbler och handsprit. Människor i blått och grönt med fotriktiga fula skor. Tiden går aldrig så långsamt som här. Hur kan det bara ha gått en minut sedan jag sist tittade på klockan? Där är vinden i träden, snabbt omruskande i kronor som fortfarande är gröna. Kunder i kö till räkmacka och kaffe. Doften av trycksvärta och mina ögon som vill stängas och förbli slutna. Där bakom är jag tyngdlös. Där bakom kan jag bara ana fysiska minnen från denna plats, lager på lager.

Vad är det som binder samman? Jag vet redan svaret. Det är väntan, väntan binder samman allt.

Jag har så mycket av det nu, det där vemodet som alltid annars får orden att rasa ner runt mig, som spolats över mig i tid och otid. Och färgerna, materialen och uttryckssätten som alltid annars brukar slåss om att först få komma till tals, nu ekar det av tomhet, deras frånvaro är påtaglig. Jag andas in, andas ut. Jag flyter upp, sjunker ner. Slänger utkast, slänger skisser. Bara en massa skräp. Aldrig rätt mängd substans, gensvar eller återkoppling. Jag känner mig kränkt. Släpig och desperat i detta utplånande dröjsmål, här försöker jag fylla mina dagar. Här bäddar jag för resultat. Allting är iordningställt, framdukat. Det finns förutsättningar, varma drycker och tystnad. Jag har massor av timmar, oändligt långa. Jag bjuder på ohindrat utrymme för tankarna att vitt och brett slå runt i avancerad akrobatik med tämligen lösa associationer.

”Kasta er!” suckar jag.

”Kom igen nu för i helvete” ber jag.

Men ingenting händer. Inga bilder, inga ord. Istället bara en djup skräck för att detta är mitt nya tillstånd, här finns ingenting kvar att upptäcka. Ingenting gör avtryck eller manar till handling. Vemodet flera nyanser mörkare. Bokstäverna tittar på mig med förvirring, blinkar, ”ska du?” Penslar protesterar i handen, ”nej, nej, nej.” Alla färger slutar i brunt, leder vägen till kloakerna.
Jag står vid sidan av och blir den passiva betraktaren. Någon som beundrar vad andra åstadkommit och lamslås av min egen oförmåga. Jag tänker: ”denna gång är det borta för gott. Detta är mitt slutliga misslyckande. Låt ridåerna falla.” Dagarna mörknar och natten kommer, babypasteller blir till sammetsmatt midnattsblå.

Vad är det som binder samman? Jag vet redan svaret. Det är förväntan, förhoppning. Vad är det som glider isär? Resultatet. Delade uppfattningar av verkligheten. Marken jag går på.

Kanske är det så att min strävan efter att använda min tid så väl resulterar i att jag förlorar respekten för den. Utan tidsbrist blir inget försakat och inte heller prioriterat. 


Essä 3: att invaderas

Mitt i allt det gröna
står det döda trädet, stoltast av alla.

Som en ständig påminnelse.

Jag ser ut som man gör när det är en minus ute och det blåser i vågrät vinkel och regn förvandlas till snö förvandlas till nålar.

Tyngden sitter i ansiktets muskler. Koltrasten sitter på gräsmattan som en matt bläckplump.

Jag går hem med tunga kassar.
Hur svårt det är
att urskilja en sönderhackad stubbe från hästskit.

Har du någonsin drabbats av en känsla av meningslöshet så stor att allt därefter ter sig komiskt? Att livet och levandet ständigt och jämt strävar så långt bort ifrån denna insikt som det bara är möjligt, för någonting händer i en människa som accepterar alltings poänglöshet.

Hon lägger sin hand på min arm och säger att hon har sett värre. Jag ler, men plötsligt känns det som skulle vara en uppmuntran mer som en förminskning. Även konstnärer förtjänar att må bra, säger hon bakom ryggen på mig medan jag öppnar dörren. Jag säger tack och går ut, tyngd.

Jag skulle vilja ställa till med en scen. Få skrika rakt ur den smärtsamma källans punkt i bröstet. Den fula gråten och det teatraliska i att ge upp bland främlingar är blott ett andetag bort. Jag vill förstöra alla människors dag. Jag vill att alla ska veta hur ont det kan göra trots att det går att se helt normal och timid ut, till och med att vara service minded. Jag skulle älska att få flyta med frustrationens flod ut i likgiltighetens hav. Men jag låter bli. Jag förenklar, stretat emot och låser in för att kunna ta mig hem.

Mellan bladen, mellan husen, mellan andetagen. Det finns en tyngd i rörelser som inte är mina. Och jag tänker på avstånden i rymden och får huvudvärk. Det är ett skuggspel i björkens stolta skelettkonstruktion. Molnen vars densitet helt är avgörande, sekundsnabba skiftningar mellan varmt och kallt.
Jag är på väg härifrån, jag bär min sista ork i sköra ark av silkespapper, sätter en fot framför nästa, för det är så folk som orkar gör.


Essä 4: fem dagar

Måndag.

Jag slår mig fram till nuet. Verklighetens machete river drömmens kulisser. Kroppen nalkas och jag blir något mer än slumpmässiga minnesbilder och fragment. Mörkret är slutet omkring mig, luften gammal och varm. Vattnet i glaset på den gamla trälådan bredvid sängen är stillastående och dammigt.
Överallt i lägenheten finns det spår av bortprioriterade göromål. Ingen orkar slänga papperspåsen full av gamla tidningar och reklam. På bordet inunder brödrosten ligger en jämnhög samling brödsmulor i fler än fyra bruna nyanser. Klockan på vardagsrumsväggen ovanför balkongdörren, den från MoMA i New York som är svår att avläsa, har stannat. Monsteran i fönstret vantrivs så nära elementet, jag glömmer alltid att vattna. Ekparketten bär spår av akrylfärg och svart tusch, det är här på golvet jag har arbetat mestadels av tiden. Jag har inte målat sedan i augusti. Och där är mitt skrivbord, ge mig styrka. Belamrat, belastat, övergivet. Detta sorgebarn till plats. Jag har inte suttit vid mitt skrivbord sedan i juni. Katten har klöst sönder stolsdynan och gul skumgummi från sextiotalet sticker nu fram mellan de glesa, fortfarande hela, trådarna i tyget. Jag orkar inte möta min morfars blick, där han sitter inramad på hyllplanet i ögonhöjd, i en liten röd plastram från sjuttiotalet på två gånger tre centimeter. Jag orkar inte heller möta min mormors fastfrusna leende på det lilla svartvita passfotot som står lutat mot morfar. Hon har lett sådär brett med sneda tänder och perfekt lagda lockar sedan tidigt femtiotal. Jag orkar inte samla mina papper i högar. Det enda jag orkar är att nätt och jämnt hålla mig själv samman och upprätt, jag är blott ett skal nuförtiden. En tung kropp. Och i öronen viner vinden ständigt.

 

Tisdag.

Jag har gått i skolan sedan augusti 1995, då jag började första klass. Om jag inte minns fel har mitt längsta uppehåll från rollen som student har varit 6 månader. I takt med att jag lärde mig läsa och skriva kunde jag också känna en lättnad i att inte vara fullärd. Någonstans där fanns en ansvarsfrihet, som om ett undantagstillstånd rådde. I rollen som student har jag upplevt en enorm frihet och att det är där jag som allra mest har kunnat vara mig själv. Oavsett skola och oavsett ålder har det funnits en förtröstan i den vardagliga rutinen, de inrutade veckorna, månaderna och åren. Att ständigt sträva framåt i kalendern, räkna veckor och poäng, avsluta projekt för att därefter få börja om på nytt – det har kommit att bli en rytm jag starkt förknippat med trygghet. I vitmålade lokaler med linoleumgolv, bland overheadaparater och whiteboardtavlor, plåtskåp, obekväma stolar och mediokert kaffe har jag hittat, utmanat och återuppfunnit mig själv gång på gång. Först var skolgången något ofrånkomligt. Efter hand blev det allt mer självvalt. Slutligen blev det kanske också en vana och en tillflyktsort.

Jag minns alla avstånd som stora. Jag sprang och sprang men blev inte trött. Å andra sidan var jag mycket närmre marken på den tiden. Såg detaljer och ansikten i asfalten, noterade bilfärjans högljudda gula nyans, det fanns en närvaro i varje sekund. Jag upplevde. Nu tycks jag sväva fritt och laglöst, som en evig betraktare. Min enda egentliga koppling till något är mina påvra försök till tillit. Till mig själv, till den omfattande rättvisan som alla kallar för ”Det Löser Sig”. Som jag förstår det ska Det Löser Sig göra sin entré helt oväntat, precis när jag slutat hoppas, för att balansera ut allt och återställa världen. Jag väntar och tvingar mig till långsamma rörelser, det är då jag bevisar för mig själv att jag bor i kroppen.

Från köket ekar väggurets pedantiska räknande av sekunder. Ibland i fas med min puls, oftast inte. Jag låter datorn stå på tills batteriet är tömt. Sedan fäster jag den livgivande linan. Jag ställer mig alltid tveksam till att gå in i skrivandet. Det ger den inre tyngden en stor scen, det blir mörkt och tyst. Förväntningarna är höga. Skrivandet och sammanfogandet av meningar, betraktelser och dess gestaltande har en tendens att breda ut sig. Det är svårt att kliva ur. Tankarna tar mig i besittning och slår en kil mellan mig och min omvärld. Jag deltar inte längre, jag betraktar. När jag kliver in i skrivandet avstår jag från mitt eget deltagande i den yttre världen. Som att vara under vattenytan och spänt hålla andan.

 

Onsdag.

Jag sjunker ned i Sylvia Plaths dagböcker och vardagliga bestyr från åren på Smith college. Du förstår mig, Sylvia, med din förmåga att lägga märke till detaljer i nuet och en medvetenhet om ingentings beständighet, men alltings skönhet och ögonblicken som skymtar förbi. Och uppgivenheten som jag delar. I Sylvias värld finns inga bagateller och jag kämpar med att ständigt förminska. Jag är rädd för att vara monoton, introvert och otillgänglig. Upptagen. Allt det som jag blir när jag skriver.

Mitt i stan finns en liten lunga. Jag går i elljusspåret runt fotbollsplanen där flera träd har vält av stormbyar. Huden i ansiktet stramar av kylan. I en halvcirkel runt står tolvvåningshusen med solen i ögonen.

Vad skulle du säga nu, morfar? Vad tycker du om mig och mitt liv? Du som alltid var så rådig, vad ska jag ta mig till? Snälla säg.

Sedan jag träffade Simon har nästan allt mitt skrivande stannat upp. Vid vissa tillfällen har jag skapat möjligheter för skrivandet att bli till en uppgift – något som jag måste utföra av plikt. Då blir det av, men det sker aldrig ostört. Det är middag. Det är disk. Det är videos på valpar. Det är telefonsamtal från mamma. Det är tvätt. Det är teveserier. Det är andras huvudvärk. Det är tiden som plötsligt är slut.

 

Torsdag.

Den 16 augusti i år skrev jag in mig på arbetsförmedlingen. Sommaren hade försvunnit, nu kändes det som att tiden var mogen, jag var redo att ta tag i livet. För tionde sommaren i rad skulle jag arbeta utan semester och för tredje sommaren i rad skulle den spenderas på Knapp-Carlsson, en sybehörsaffär som legat på Kyrkogatan 34 sedan 1910. Ungefär varannan kund berättar om hur de följde med sin mamma eller mormor hit som barn, hur de älskar nummerbrickorna i tjock blå kartong och att de är så glada att butiken finns kvar. Det är ju en riktig institution! Med originalinredning från 1945 är detta en plats där tiden mer eller mindre står stilla. En handfull filmer har spelats in här, ännu fler barndomsminnen har präglats av tristess och hår som fastnat i knappkartorna. Expediterna vevar snabbt upp band på tummen och lillfingret, allt packas i små vita papperspåsar och man får inte handla på kort under 20 kronor. Om sommaren ligger solen på från söder och de stora skyltfönstren bidrar till känslan av att dagarna spenderas i ett terrarium från efterkrigstiden. Rykten säger att sortimentet består av närmare en miljon knappar och källarförrådet sträcker sig på både längden och bredden utmed Kyrkogatan. När jag arbetar bär jag förkläde och retar mig på människor som inte vet skillnaden på ett band och en snodd. I lunchrummet står alltid klassisk förmiddag i P2 på och väggarna är varsamt tapetserat med William Morris. På träpanelen vid diskbänken finns klotter i gammeldags skrivstil där det avslöjas vilka kunder som handlat på krita och vad de har för telefonnummer.

Dagarna efter examen drabbades jag av ångest, vilken sedan dess hade legat och småputtrat. Jag hanterade detta genom att omedelbart bli bäst på arbetssökande. Resterande dagar i augusti sökte jag 23 jobb. I september sökte jag 21 jobb. I oktober 10. I november blev jag heltidssjukskriven från arbetssökande i fem veckor. I december ska jag opereras.

I skymningstimmen samlas tusentals kajor på de högsta punkterna i södra Guldheden. De sätter sig i träden och på tio- och tolvvåningshusens tak på Doktor Liborius gata och Syster Ainas gata. När solen gått ner flyger de tillsammans under stort oväsen. Det är oklart vart de tar vägen, men varje eftermiddag under det mörkare halvåret sammanstrålar de gång på gång.

 

Fredag.

Jag bär flera lager ull och sitter med ytterkläderna på i en anonym soffa. Folk omkring mig pratar lågt på finska och arabiska. Högst av allt hörs den exceptionellt hurtiga säljar-svenskan. Här säljer man vård. Här hälsar man kärvänligt med välartikulerade ord och huvudet lätt på sned. Sköterskan i receptionen har en röst som skär genom brus, bakgrundsmusik och barnskrik. Hon kan vara vänligt nekande eller vänligt jakande, det som patienten på andra sidan disken säger upprepar hon ifrågasättande. Jag vill inte att hon ska prata högt om mina besvär. Mina plågor är ingen annans angelägenhet. Klockan är strax efter åtta i Västra Frölunda. Jag har åkt spårvagn i 25 minuter för att ta mig till vårdcentralen som enligt statistik på internet har allra högst patientomdöme. Jag väntar på min tur och förbereder mig på att behöva be henne sänka rösten. Ur lasthissen glider en ung man i en avancerad permobil fram. Hans sneakers ser dyra och nya ut. Med vana rörelser kör han runt mellan gamla tanter, lokalvårdare och läkare i tjockt vadderade västar. En fågellik kvinna kommer inrusandes. På platsen hon lämnade för tio minuter sedan hänger hennes handväska kvar. Hon ler lättat mot mig. En liten rund man går mot receptionen. Hans fru kommer vaggandes efter. Sköterskan hälsar vant och kallar honom för papi.
När jag kliver ut har solen börjat gå upp. Spårvagnen rullar fram ur tunneln på Frölunda torg, den är nästan full och jag slår mig ner bredvid en ung tjej som under stor koncentration gör en inbakad fläta på sig själv. Snett från höger lyser den glödande solen in genom dubbla fönsterglas. Allt som kommer i dess väg färgas i guld. Blänk i hårstrån och avancerade färgsättningar i främlingars irisar. Skuggspel i gratistidningar och spår av flottiga fingeravtryck på mobilskärmar. Vi passerar Marklandsgatan och tjejen bredvid tjuvläser mina anteckningar. Jag tänker att nog är det rimligt att vilja förenas med solen. Jag vill stirra in i den och obehindrat ta del av dess eviga energi. Utplånas.